wwwkulturkrubbet

Torsdag-fredag-lördag.

Vid sju på morgonen stod det klart att ljudfirman vi träffade några timmar tidigare i ljuset av skyltbelysningen från jeepen vi färdades i inte hade dykt upp klockan sex och börjat rigga utrustningen som dom sa att dom skulle.

Hmm, var vi förvånade? Nja, vi hade ju lärt oss att allt kan ändras och att ingen planering är given. Men morgonkaffet intogs ändå med lite extra frustration eftersom chanserna att genomföra en rungande avslutningskonsert för alla våra nya vänner med den teknik vi behöver och med en utsikt från scenen som vi kanske aldrig någonsin kommer att uppleva igen...publiken och bakom Indinska oceanen, såg nästan obefintliga ut.

Vi hade en "worst-case-scenario-plan" som vi pratat med Sugi om kvällen innan och det var att plocka med den lilla och undermåliga utrustning som fanns på Freedom Center of Music. Dvs. en liten övningsförstärkare och en sex-kanals liten skruttig och fast monterad talanläggning. Det fanns också ett trumset, visserligen väldigt snyggt men också nästan ospelbart och bäst hemmahörande på något museum.

Ja ja, vi drack upp kaffet och sa åt husets "tekniker" att plocka med skrotet och sen begav vi oss till stranden. Vädret var lysande, solen varm och alla längtade nu till att få bada.

När vi kom fram till scenen vid strandkrogen så hade faktiskt något dykt upp eftersom det stod ett par extra högtalare där och enstaka prylar dök upp i långsam takt. Ljudfirman hade i alla fall kommit fast två timmar senare. Nu hade dom tydligen kört hela natten med en utrustning som stått en 30 mil från Kovalam så ingen skugga ska falla över dessa killar. Det här var ju egentligen Fader Felix ansvar.

Det fanns förtås ingen chans att komma igång i rätt tid och för att vinna tid så började arrangemanget med Freedom Centers uppträdanden och när vi äntligen fått fram de sista prylarna, nämligen gitarrförstärkarna så var dom inte heller mycket att ha, men dom lät i alla fall mer än de övningsförstärkare vi annars fått använda.

Nu bestämde vi oss för at köra på för fullt och trots allt strul bjuda upp till ordentlig "dans" och trots att det lät lite konstigt om framför allt gitarrer och bas så tycket jag vi lyckades jättebra. Folk dansade och vi svettades (inte minst för att den försenade speltiden gjorde att hela scenen badade i stekhet sol...).

När vi var klara rusade vi ner mot havet och vi fick faktiskt en hel timme på oss för skönt bad och lek i strandkanten i härliga vågor.

Sen blev det lunch, quick-shopping för några i strandbutikerna och sen tillbaka till Freedom Center för att packa ihop våra prylar igen och ge oss iväg med buss till tågstationen för transport med nattåget tillbaka till Bangalore och en ledig shoppingdag.

Tågresan gick mycket lugnare till denna gång och nu hade vi samlade platser vilket var skönt. Vi kunde umgås och snacka med varandras och så småningom lägga oss och sova. Det enda lilla bekymret var att detta tåg hyste många fler kackerlackor än tåget ner till Kovalam. Sen luktade toaletten också lite mer illa.Runt klockan åtta på morgonen kom vi fram till Bangalore igen och denna gång kändes perrongen nästan tom. Vi hade nu tillbringat 34 timmar på Indiskt nattåg på två dygn. Rätt krävande men gruppen hade verkligen klarat detta bra. Verkligen värt beröm.

Ok, på bussen och tillbaka till Bowring Institute för frukost och lite dagsplanering.

Busschauffören som tog oss från stationen skulle finnas till vårt förfogande till klockan 15:00 på eftermiddagen och kunna bistå oss i våra shoppingturer. Deepak och Sugi skulle inte följa med så vid 11-tiden åkte vi iväg med bara chauffören. Något som skulle visa sig ha vissa komplikationer. Fem-minuters turen som skulle ta oss till det första inköpsstället tog 15 minuter innan vi svängde in till ett hus som först såg ut som en bank där vi kunde växla pengar. Det var det nu inte utan huset var ett försäljningsställe för orientaliska mattor. Vi blev misstänksamma när ägaren började bjuda in oss och ville servera oss te och så smånigom förbannade på chauförren som försökte med detta trick. Helén sa "Don´t do this again" och chauffören visade skam och hämtade snabbt bussen under försök att gottgöra oss genom att erbjuda oss hjälp under resten av dagen. Vi bestämde oss dock snabbt att vi inte ville ha mer med honom att göra utan att vi kunde klara oss själva resten av dagen.

Nu avlöpte restan dagen lugn med shopping, lunch och lite taxifärder tillbaka mot Bowring. Några medlemmar blev lite trötta och åkte tillbaka lite tidigare tillsammans med några personal.

Vi tog det lugnt och packade ihop för avresan mot Sverige som skulle påbörjas ca. 02:45 när en annan buss skulle komma.

Vi samlades i Bowrings trädgård och provade lite Indisk Kingfisher-öl och snackade så lättsamt som man gör när allt arbete är avklarat. Samtidigt kändes det nog lite vemodigt att det redan var slut. Trots det intensiva programmet hade vi egentligen haft för lite tid för att upptäckas Indien. Kanke måste vi komma tillbaka och fortsätta detta äventyr en annan gång.

Några timmars sömn för de flesta, uppesittarnatt för andra, men vid kvart i två stod vi med bagaget nere vid trädgården och började ta farväl av Sugandha och hennes man, Dacha och dessutom av Pia och Helena i gruppen som skulle stanna kvar i Indien för lite gemensam och sedan varsin semesterperiod. Allt medan vårt bagage surrades på busstaket. Det såg lite vådligt ut med tanke på hus guppiga vägarna mot flygplatsen var.

Nu låg allt kvar när vi kommit fram till flygplatsen och utan att ana något oråd begav vi oass mot incheckningen. Bangalores nya internationella flygplats satte nu ett svårslaget rekord i konroller av pass och boardingkort. Har dom månde för många anställda? Jag tror vi fick visa desa papper 20 gånger, minst. Fyra meter bakom immigrationdesk där departure-card, pass och boardingkort redan granskats noggrant fanns en kostymklädd konrollant som kollade samma papper. Vad kunde ha hänt dessa ynka meter???, speciellt på en flygplats där man inte ens kommer in i byggnaden utan att visa pass och biljetter...Vi var dessutom trötta, vi överlevde detta också och kom så småningom efter ytterligare några visningar av pass och boardingkort och för några en "random-body-check" in i ett luftigt jumbojet där dom flesta somnade samtidigt som vi satte ner rumpan i stolen.

En mycket lugn flygning till London, några timmars fika och shopping på Heathrow, en för några magar orolig flyning mellan London och Köpenhamn och en Öresundstågresa senare kom vi fram i charmigt snökaos på Lund station där vi skildes år och en del tårar syndes i några ögon.

Det kändes som två örfilar så hade vi vart där och kommit tillbaka igen. Vi kommer at behöva titta på fiilmen som Lars ska göra klart och alla bilder för at komma ihåg allt.

Tack för att ni varit intresserade och läst vår historia. Det kommer mer text här på bloggen som inte direkt är dagbok utan reflektioner och även några rapporter från våra kvarlämnade Indienresenärer och förhoppningsvis också från våra Indiska vänner så titta in hit mera vet ja.

Hälsningar!!!
Och ni, vilket gött gäng att göra en sån här resa med!!!!! Vilket storverk ni alla gjort. Stor applåd!

Som ni kanske har märkt har vi haft svårt att nå Internet på vår resa. Både därför att vi har haft ett tajt schema och för att uppkopplingar är svårt att nå om man inte har ett lokalt mobilt internet (det fixar vi nästa gång;-). Dock har vi skrivit text hela tiden och den kommer vi att fortsätta publicera i lagom avsnitt de närmsta dagarna. Kanske får vi också in bloggar från Indien. Vi är nu egentligen redan hemma och allt har gått bra!!

Tänkte passa på att tacka en del människor och instanser innan texten fortsätter:

Tack till Svenska Institutet och Lunds kommun som gav oss möjlighet att åka, Tack till alla anhöriga som trott på oss och stöttat oss. Tack till Into Music AB i Lund som hjälpte oss med vår genreps-konsert i Lund. Tack till alla våra vänner i Stora Blå i Solna, EKO i Nacka och på Kulturfabriken i Ljungby för glada tillrop och till sist alla kompisar inom daglig verksamhet boende i Lund. TACK TACK TACK. (Återkommer med fler vartefter jag kommer på...).
Nu till texten som kommet att kompletteras med bilder vad det lider:

Tis o ons17-18 feb

Vi hade fått lite extra tid innan frukost för att sova ut och det var skönt för alla.
Vid frukost fick vi tyvärr beskedet att vår guide Deepak hade brutit benet vilket i första hand var jättetråkigt för honom och sen lite tråkigt för oss eftersom han skulle ta med ett gäng på stan för shopping och Sugandha ett annat och nu var båda lite upptagna med det inträffade.

Men missförstå mig inte, benet var det värsta ;-)

Nu fanns det lite annat att göra också som till exempel att blogga så ett gäng gick till biblioteket och lånade datorer där (eller hyrde, nåt betalade vi för i alla fall) och det tog sin lilla tid. De andra deltog i workshops och Bo började teckna på festivalområdet vilket var lika populärt som gårdagen.

Efter lunch och lite mingel var det snart dags att hämta instrumenten och börja förbereda på scenen. Vi fick veta att vi skulle få börja med en hel timme denna dag och sen ändå ha tid för rockbandet på slutet vilket lät bra men vi tog inte ut alltför mycket i förskott eftersom de senaste dagarna lärt oss att allt kan ändras i Indien och också troligen gör det.

Med kören kom vi ändå igång och kunde köra hela vårt program.


Det fanns också tid till att köra två låtar med rockbandet. Sen hoppades vi kunna köra resten av rockbandets program på vår tid på slutet men som vanlig drog det övriga programmet över på tiden så när vi sen stod och spelade vår tredje låt så fick vi veta att det skulle vara den sista. Trist att inte få veta det lite innan så att man åtminstone kan välja rätt slutlåt.

Ja ja det vi spelade gick bra i alla fall så även om Danne var missnöjd lite längre så var vi nöjda över vår insats och vi fick mycket positiv feedback från människor ur publiken som kom fram efteråt. Sådant kan man ju inte springa ifrån så sen fick vi jäkta för att hinna plocka av scen, springa till rummet och packa om för tågresan senare på kvällen, äta och sedan springa till en väntande buss.

Vi fick lämna våra stora väskor i ett rum på Bowring Institute tills vi kommer tillbaka från Kovalam Beach. Vi packade oss in i en buss med resten av vårt bagage för avfärd till stationen. 18 timmars tågresa.. Jag tror alla undrade hur detta skulle gå. Med så mycket människor på station och tåg, skulle vi få plats och kunna sova? Hur det än skulle bli visste alla i personalen att detta skulle sätta gruppen på ett allvarligt prov och vi var nog just därför beredda på att vara extra uppmärksamma och tydliga i varje situation.

Vi var väldigt glada att vi hade Sugi och Deepak som guider på stationen, järnvägsstationen i

Bangalore var gigantiskt stor och lika mycket människor som på alla andra platser i Indien.

När vi väl hittade tåget så fick man gå väldigt långt för att komma till vår vagn (hade jag hunnit så skulle jag räknat vagnarna).

Nu blev det plötsligt bråttom alla skulle ombord på tåget och var stod alla nummer och hur många skulle gå in i respektive vagn. Väl ombord på tåget skulle vi reda ut var vi skulle ligga och det var inte så lätt men efter ett tag så hade alla fått en sovplats.

Vi somnade nog ganska snabbt, att vara trött är ett bra sömnmedel. Britsarna

vi sov var ganska hårda inte några Dux-sängar precis. Alla sov ganska länge och sen var det dags med frukost i folielåda. Att åka tåg i Indien är inte likt något annat, bland annat kör man med vagndörrarna öppna.

Många indier är väldigt nyfikna på oss och vill gärna veta mer om oss och vad vi gör i Indien. Det tycker vi är kul och vi får många nya vänner. Vi trodde att tiden skulle gå sakta men nu har vi snart gjort det mesta av resan och tiden har gått jättesnabbt. Sughi fixar allting så får vatten och mat, så man är i varje fall aldrig hungriga. Vi var lite oroliga för toaletterna på tåget men var inställda på att det ordnar sej, vi blev glatt överraskade när det fanns vanliga toaletter på tåget. Toaletterna kallas för Western style. I eftermiddag skall vi besöka en Daglig verksamhet, det skall bli spännande. Just nu har vi cirka två timmar

kvar att åka, då sitter en del och pratar, en del kollar det spännande Indiska landskapet genom

tågfönstret och en del vilar. Några av oss vill gärna stanna i Indien så vi får väl se hur många

som kommer hem. Bara på skoj, alla skall åka med hem men det hade varit kul att se mycket

intryck från det här spännade landet.

Kom till stationen i Trivandrum ungefär en timme försenade men det har inte så stor

betydelse på en arton timmars resa. Vilket mottagande vi fick massor av människor

var där och alla vi fick varsin ros. In i en buss som skulle ta oss till Freedom Center

där vi skulle bo. Där var ytterligare massor med människor som stod och välkomnade

oss. Vi blev visade var vi skulle bo och en del fick till och med sova i en säng vi

andra fick sova på madrasser i sovsal men det är vi ju vana vid.

Lite dusch och sedan skulle det bli full fart till stranden. Innan dess blev det te och lite

snacks. Vi ville ju förbereda oss för nästa dags uppträde.

Då precis fick vi reda på att vi skulle uppträda kl 18.30. Vi kände att vi inte alls var förberedda för detta !! Fader Felix (som hade ansvaret för arrangemanget i Kovalam) var mycket bestämd och vi fick ett högljutt meningsutbyte där Kerstin talade om att det inte fanns tid att diskutera hans teorier och att vi måste hinna förbereda oss.  Nu var det snabba ryck för vi skulle  stå på scenen 18.30.

In i duschen för det var högt prioriterat, medan Niklas skulle kolla in tekniken under tiden. Allting skulle ju vara fixat men han som begriper det dvs. Niklas skulle ju checka av. Niklas fick väl en mindre chock för det som fanns där var inte ens värt  namnet ljudteknik. Efter oerhört mycket krångel, många diskussioner lyckades vi ändå få några mikrofoner och lite annat som krävs med betoning på lite. Sen var det ju inte så alls att vi fick börja kl 18.30, men dock en timma senare. I Indien blir det nästan aldrig när man tänkt sej. Det blev en väldigt ovanlig kväll med mycket tal och mycket väntan innan vi äntligen kunde sjunga två av våra låtar.Tyvärr kunde inte rockbandet göra något för det fanns inte teknik som var i närheten av vad som krävs för att deras låtar skall kunna genomföras.

Precis som vid dom andra uppträdena blev vi väldigt uppskattade. Efter allt detta strul

blev det buffè

Nu var det dags för buffè, jättegott men tyvärr var det lite som ett cocktailparty att man skulle

stå äta. Inte så lätt när man dessutom skall hålla ett glas med vatten i en hand.

Några kände sej till rätt trötta nu och gick och la sej, några gick till stranden. Vi badade

fötterna och satt och tittade på havet. Gick sedan vidare till en restaurang där vi tog lite

att dricka och åt några slags (jättestora) grillade räkor som var väldigt goda. Under tiden de andra åt buffé skulle Niklas tillsammans med Sugi försöka ordna någon slags ljudanläggning till konserten dagen efter för det.........det hade Fader Felix inte heller gjort. Detta gav verkligen ett ingnorant intryck. Han hade fått listan på våra specifikationer, den s.k. raidern skickat till sig från Sugi två månader innan konserten, han hade dessutom sett båda våra konserter i Bangalore och Niklas hade också pratat med honom om vad vi behövde så sent som dagen innan vi kom fram till Kovalam......

Det finns mycket mer att säga om Fader Felix metoder och syn på sitt uppdrag som de flesta tycker han missförstått en hel del men detta återkommer vi till vid ett senare tillfälle.

Nu tog detta ordnande av ljud hela kvällen med avbrott av en timme på den där restaurangen där även Niklas fick i sig lite god mat, Grilled Lobster with garlic, en rätt som Magnus passade på att s fotografera tillagningen av och också hann visa för Niklas innan han fick den serverad.

Innan rätten var uppäten fick Sugi ett samtal och Sugi och Niklas drog iväg för att träffa en ljudfirma på andra sidan Kovalam (medan Magnus åt upp resterna). Klockan kvart över midnatt skakades hand mellan ljudfirman och Sugi och Niklas, firman åtog sig att på minsta möjliga förberedelse ta sig an jobbet som började om några timmar. Fader Felix å andra sidan sov redan gott i framsätet...

Vi återkommer med fortsättningen snart, dvs. sista konserten, vårt efterlängtade bad i havet, resan tillbaks till Bangalore och hemresan till Skandinavien.

Söndag 15:e februari:

Tidig frukost och ihop med väskorna sen alla väskorna i en liten buss för transport till nästa boende inne i Bangalore.

Med en buss så kördes vi till Indian Air Show för att titta på lite flyguppvisning. Det blev nu en uppvisning i byråkrati och kaos istället. Först fick vi inte komma in, sen fick vi, sen inte igen, sen fick vi skjuts till et ställe där vi skulle kunna titta och vänta på andra halvan av gruppen som tyvärr hamnade på ert annat ställe. En militärpolis sa nej, den andra ja, den tredje tittade strängt och till slut kom ett högre befäl och räddade situationen och gjorde så att vi fick skjuts tillbaka och kunde återförenas igen.



Puuh, lunchen i bussen och vattnet gjorde gott sen.

Vidare gick färden till Patels Inn, där vi slog oss ner i en trädgård och fick dricka serverat. På gräsmattan la sig några och slumrade en stund och hade inte alla haft badkläderna i de stora väskorna som redan åkt till hotellet kunde vi fått bada i poolen.

Vi delade upp oss sen och de flesta tjejerna i gruppen tog sig till en shopping mall i Downtown Bangalore för att försöka skaffa sig svart bälte i shopping (deras egen kommentar), vilket dom delvis lyckades med av döma av nöjda miner. Vi som blev kvar roade oss med att köra Go-kart på Patels Inn vilket de flesta tyckte vara grymt roligt. Vi stannade även kvar och åt middag på samma ställe innan vi framåt nio på kvällen satte oss i bussen och åkte till Bowring Institute där vi skulle bo.

Denna söndag kväll somnade alla ordentligt snabbt.

Måndag 16 februari:

Frukost 07:30 på Bowring. En indisk frukost med lite ovanliga saker att äta för oss, nästan lite som en varm lättlunch. Kaffet serverades också varmt och färdigt med socker och mjölk. Lite väl sött för våra smaklökar men kaffet gör ändå gott.

Sen var det dags att besiktiga scenen och publikområdet och det såg riktigt bra ut. Scenen var djup men inte så bred och ljudkillarna hade börjat bära upp utrustningen och koppla in allting.

Vi slängde oss dock ganska snabbt på vårt bloggande eftersom vi Sugandhas dator med

Mobilt Internet på. En låååångsam uppkoppling men det var kul att kunna få ut de två första dagarnas händelser till er. Resten av gruppen deltog i olika workshops på området som dans, drejning av lerkrukor, teckning m.m.

Det satt en konstnär där som gjorde smycken av delar från gamla solglasögon och dylikt. Dom blev faktiskt fina. Efter frukosten började vi lyfta upp våra grejor på scenen för att testa förstärkare och trumset. Vi gjorde soundcheck med rockbandet och sen med kören tillsammans med Sujit. Sujit var gäst på vår festival i Lund 2007 och vi ville gärna kunna få spela två låtar med honom och han hade verkligen repat in dom och det fungerade vid första tillfället.

Vips var klockan fyra och showen skulle börja och då förstod vi att denna eftermiddag inte skulle bli som vi trott vad gällde programmet. Istället för att vi skulle göra de två låtarna med Sujit mellan kören och rockbandet så presenterade konfrancieren Sujit och kören som första inslag och efter det skulle körens program vara över....hmmm men vi hade ju kommit överens om en halvtimme för kören själv. Ja ja, i Indien är det svårt att planera som Sugandha själv säger alltså fick vi träna i att vara flexibla och snabbt planera om. Vi lyckades få spela en sång till med kören innan vi fick gå av scenen och sen planera om rockbandets halvtimma till att också innehålla två låtar med kören.

När klockan började närma sig halvsex och vår halvtimma skulle börja var det fullt av annan aktivitet på scenen. Efter ett tag fick vi veta att allt skulle förlängas till sju. Puh, vi kom överens att komma över strulet genom att ge allt på scenen och det blev till slut riktigt bra. Vi klarade alla omsvängningar, vi var flexibla och levererade en bra show där alla skötte sig ypperligt. Efter rockbandets sista låt kom några artister som spelat tidigare under kvällen upp och jammade med i vårt extranummer....superkul.

Efter konserten blev det en utsökt Indisk middag tillsammans med andra festivaldeltagare och sen satt vi oss lite för oss själva en timme, beställde lite att dricka och berömde varandra. Våra konstnärer hade också mycket besök under dagen där dom satt och målade och Bo:s skissblock skickades runt bland besökarna som beundrade hans konstverk.

Nå, nu är det dags för vila för i morgon ska vi ge konsert igen och till och med sätta oss på natt-tåget ner mot Kovalam Beach efter konserten.

CrazyMikes första intryck av CrazyMike & The Art Choirs härliga Indienvistelse

Hejsan alla här i Indien, Bangalore är det underbart, soligt och varmt.

Allt  annat än i kalla trista Sverige med andra ord.  Här är också lokalbefolkningen mycket trevlig och hjälpsam.

Vi har också bott  på ett jättefint camp med massor av fina tältrum, bra service, massor av god indisk mat,  skickliga indiska dansare och t mer.  Bussfärden till Pegasus som campet där vi bodde i lördags hette var något skumpig och man såg massor med apor, kor,  vildhundar, oxar och kor längs  vägarna.

Nu  befinner vi oss mitet i Bangalore på vårt hotell Bowring Insitute  och idag måndagen den 16 februari ska Crazymike och The Art Choir uppträda på Iladkadifestivalen som går av stapeln här i närheten av vårt hotell och hotellområdet.

Sedan dem kommande dagarna väntar bl.a. två  spelningar till, en till här i Bangalore Centrum samt en i Trivandrum dit vi  om några dagar ska åka med natttåg till  en annan delstat som heter Kerala där Trivandrum är delstatshuvudstad.  I Kerala ska vi åka till en berömd strand som heter Kovalam Beach där vi ska ha en strandspelning .

Sedan väntar ytterligare några dagar till då vi t.ex. kommer att få möjlighet att shoppa och sedan ska man tyvärr hem till kalla Sverige igen även om man hellre skulle vilja bli bofast här i Indien istället som det känns just nu för här är ju så varmt och skönt och nästan 30 grader varmt.

Här i Indien har man också druckit en otroligt god öl som heter KingsFisher Premium och är mycket god.

Sammanfattningsvis kan man säga att detta är en resa som kommer bli ett minne för livet och som man aldrig kommer att glömma.

Sedan efter Indien så väntar en stockholmsspelning  för CrazyMike på Kulturhuset så det är kort sagt ingen vila och  ingen ro men det är bara kul att ha så många järn i elden.

Ha det så bra till nästa gång med vänliga hälsningar eder galne och tokige krönikör CrazyMike 

Resedagen!!!

Fredag kl 06:45 samlades vi i Lund och kaffet var på när vi kom till samlingspunkten, tack Christer!! Sen fyra bussar via Malmö och Öresundsbron till Kastrup (tack alla morgonpigga chaufförer som körde oss lugnt och fint). Vi höll tidsschemat kanonbra och klarade oss igenom incheckning och säkerhetskontroller utan missöden även om det tar tid och kräver tålamod när man är en stor grupp.

Vi klev på det första planet och fortfarande satt mycket nervositet kvar hos många. Även landningen i London var nog lite omskakande för många men det gick bra.

Heathrow är verkligen en stor flygplats med mycket folk och väldigt mycket att titta på både inne i terminalen och ut genom fönstren. Stora jumbojets och andra flygplan avlöser varandra i en strid ström. Vi fick återigen stå i några köer och gå igenom en säkerhetskontroll till efter att ha åkt ett förarlöst (tror jag) tåg inom terminal 5. Vi hann precis ta oss en snabb fika innan det var dags att borda nästa flygplan, denna gång en jumbo. Otroligt vad många människor som ryms i ett sådant.

Nu verkade faktiskt spänningen släppt hos de flesta och nuförtiden har ju alla sin egna lilla underhållningsmaskin med LCD-skärm framför sig som vi roade oss med efter maten. Filmer, TV-program, CD-skivor, radiokanaler med mera valdes efter eget tycke och smak.  Det ser rätt mysko ut när de släcker ner i planet och alla sitter och tittar på sin egen lilla skärm med sitt egna program på.

Just nu (när jag skriver alltså) befinner vi oss 11277 meter över havet och är snart söder om Kuwait . Vi flyger i 1072 km/h och har fyra timmar kvar innan vi landar. Vi ställde just en av våra klockor på Bangaloretid. Nu ska jag försöka sova en stund.

02:15 Svensk tid och 06:45 Bangaloretid:

De sista fyra timmarna gick bra också, vi försökte slumra lite och två timmar innan landning serverades en varm frukost......ingen var väl riktigt hungrig men det är ju bra att ha något att göra.

När vi sen landat och gått igenom immigration och tull så väntade våra värdar med en stor välkomstbanderoll och blomsterkransar till oss allihopa och vi fick ett kastmärke i pannan också allihop.

Nu sitter vi i tre bussar utanför Bangalores nya internationella flygplats och väntar på att åka iväg till vårt första kvarter Pegasus. Vi vet inte riktigt varför vi inte kommer iväg men det ger sig förhoppningsvis snart. Oj, vad snabbt det blev ljust förresten, det kändes som 5 minuter från ganska mörkt till dagsljus. Eller är det vi som är trötta kanske.

Någon av flygvärdinnorna sa att vi skulle vara i tidningen i Bangalore på tisdag, det skulle vara kul förstås. Det är ju efter festivalen också. Vi får se till att köpa ett ex.

Jo, nu åkte vi illa fall. Det var tydligen en liten persedel som glömdes på Heathrow som vår guide försöker jaga fatt på och få skickad till Bangalore.

Pegasus

Sedan bar det av till Pegasus, på "fel" sida av vägen. Ju längre vi kom desto skumpigare och krokigare blev det. Busschauffören hängde på tutan för att varna apor, getter och kor med långa röda och gula horn som då tveksamt makade sig undan. Energin hade börjat ta slut vid det här laget, så för att hålla oss vakna ett tag till stannade vi vid några stånd längst vägkanten och köpte kokosnötter. Kvinnan som sålde dem hackade med säker hand av toppen av nöten med en machetekniv och stack i ett sugrör.

Vi anlände till Pegasus vid niotiden på morgonen. Då blev vi serverade en blandad frukost med både indiska kryddiga rätter och mer europeiskt anpassade saker såsom toast, corn flakes och pannkakor. Vi

möttes här av mycket trevliga människor, hittills har alla vi mött varit nyfikna, vänliga och naturliga. Vi blev inackorderade i stora halvmurade tält där vi sover på madrasser på golvet.

Den första dagen avlöpte i lugn men ändå med lite aktivteter, efter frukosten gick dock alla och sov ett par timmar men var uppe igen till lunch kl. 13:00, inte längre eftersom vi vill vända dygnet till Indisk tid. Lite lata timmar fram till afternoon-tea kl. 16:00 och sen en promenad till den närliggande sjön för de som orkade.
Mens vi promenerade fick Janne en lektion i Sitarspel av en proffesionell sitarVid 19:00 blev det middag med ny indisk mat och fascinerande brödbakning utomhus. Vi sjöng några sånger för våra värdar vilket nog var uppskattat men eftersom det inte fanns någon förstärkning till våra el-gitarrer så höres inte dom så fort vi började sjunga.....en lustig känsla. Vi han ge Sugandha en medhavd present och sen fick vi titta på två otroliga danser av fyra killar varav minst två döva. Trots att vi var trötta så ögonen gick i kors så gick det inte att undvika att bli imponerad av deras mimik och rörelser. Vi ska få göra en workshop med dom under festivalen och det ska bli kul.

Efter det ramlade vi i säng och slocknade vilket betydde att vi redan vänt dygnet ganska rätt.

 Vi aterkommer med fler rapporter sa fort vi kan men internet var inte sa latt att na som vi trodde sa ha talamod.

Ja, hej igen!
En speciell hälsning till alla som redan börjat följa turné/rese-bloggen och till dom som hört av sig med glada tillrop för att vi ska skriva. Det känns extra kul att skriva då förstås!!

Idag repade vi för sista gången, det gick inte så dåligt och jag hoppas att det inte är ett dåligt omen.....nej allvarligt talat så börjat det sitta bra nu även det vi har fått specialrepa. Nu packar vi textbladen och instrumenten och nästa gång vi spelar gör vi det inför publik i Bangalore.

Vår "gamle" bloggare Crazy Mike, kommer förstås tillbaka med sina tankar under veckan som följer liksom helt nya bloggförmågor.

Hälsningar från Kulturkrubbets turnéspöke!

Snart är det dags, nu har vi bara en repetition kvar för showen vi ska presentera i Indien och hoppas den går riktigt dåligt för det ska ju betyda tur sägs det. Fast jag tror inte vi är så vidskepliga, det kan vi inte vara med tanke på vilket datum det är på fredag när vi reser......
Nu har vi börjat synas i tidningarna, Skånskan skrev så här igår (i förrgår på webben):
http://www.skanskan.se/article/20090208/NYHETER/129119549

Vi tror att Sydsvenskan har något dom närmsta dagarna också, jättekul!

Det enda vi inte rktigt vet än är hur tekniken på scen kommer att fungera, men vi hoppas få svar på det de närmsta dagarna så vi kan förbereda oss.

Vi hörs snart!
Kulturkrubbet